I en bädd av bomull...

Nu har jag börjat på detta inlägg ... flera gånger och raderat. Vet inte hur jag ska skriva,låter bara dumt när jag läser det högt. Patetiskt. Kan inte förstå mig på mig själv - ibland. Men i dessa situationer blir man såhär antar jag. Vill men kan inte. Kan men går inte. Varför-därför ..!..Ibland måste man få falla handlöst till marken..

"Visst gör det ont att vi alla inte älskar på samma sätt? Tänk om kärlek var detsamma för oss alla.. Visst skulle vi fortfarande bli sårade och spy ut floder av sorg emellanåt men då vore det skönt att bara plocka ur sitt trasiga hjärta och lägga det i en bädd av bomull någonstans där ingen kommer åt det..." - klockrent !


Nu sitter jag här. Efter kaffe och ett wienerbröd i magen. Känner mig värre än förut. Och jag vet varför.

Jag längtar bort. Jag vill försvinna ( inte ordagrant ) men för ett tag. Men det blir ju verklighet det oxå-i allafall för en helg. Ska bli skönt att ventilera sig och fly sina bekymmer-eller helt enkelt stoppa huvudet i sanden för några dagar.