Värsta minuterna i mitt liv inträffade igår !

Idag har jag lugnat ner mig. Fast jag är fortfarande nojjig,orolig och fruktansvärt överbeskyddande. Allt gick i slowmotion. Jag såg saker rulla sakta framför mina ögon om hur det kunde blivit. Funderade på vad som skulle gå fortast,ambulans eller min egen bil... Gaah !

Ska ta allt från början. Oliwer och Wilma va uppe på Wilmas rum och lekte. Innan jag sätter in honom med henne är jag alltid noga att kolla igeonom så det inte är några små saker som liger på golvet eller något annat farligt som ´han kan göra sig illa på eller stoppa i munnen. Och som alla gånger även igår vad det inga farligheter i hans närhet. Själv var jag nera och plockade undan middagsmaten som vi precis hade fått i oss jag och Wilma. Det va DÅ det hände.

Jag hörde ett ljud. Inte högt. Ett "spyljud" ni vet då det kväljer en och detta otäcka ljud kommer ut ur munnen. Jag släppte allt på platsen och sprang upp. Wilma säger att han har något i munnen och jag tar upp min son. Vänder honom upp och ner. Springer ner igen. In i köket. Fortfarande upp och ner. Slår honom med ganska så hård kraft i ryggen många gånger,kollar på honom och ur hans näsa forsar sonren och ur munner kommer det genomskinlig saliv blandat med lite röda blodspår ( vet inte säkert det ) kollade inte så noga i det tillfället som ni nog förstår. Iallafall... ut orkade han "blåsa" men när han skulle dra in,va det tyst... Inte ett ljud. JÄVLAR han kan inte andas. Han har något i halsen . Ska jag ringa ambulans...tänk Anna tänk. Slog honom ännu mer i ryggen och hela denna procedur är min son upp pch ner. Livrädd. Hans ansikte förändades och jag såg paniken och att han inte kunde andas. Han tittade på mig och skrek lite,det han kunde och han sa med sina ögon HJÄLP MIG MAMMA:

Jag grät,fast orkade hålla mig relativt lugn. Hade ju Wilma som va brevid och undrade vad som händer ?!! Skrek åt henne att vara tyst och vara stilla. Stoppade Oliwer ovanför diskhon. På med vattnet. Och slängde/tryckte in vatten i hans mun.. ( i fall det som va där nere kanske kunde sköljas med och försvinna) hjälpte inte. Nu hade det gått ca 1 minut tror jag,uppskattar det till det så här efteråt. Allt gick så sakta. Just DÅ var det ju en evighet. I allafall. ... efter vattnet va det ingen förändring...

Då stoppade jag ner mina fingrar,tror det va 3 med all kraft och i en enda rörelse utan tvekan rakt in i hans mun ( inget där) sen vidare till hans hals. Va långt nedanför hans tunga men tomt... Kände inget. Eller så försvann det då... Efter det så tog jag mobilen. Tryckte in 112. Men inte grön lur. Tänkte jag väntar 5sekunder och är det samma då ringer jag. Tog tutten och stoppade i hans mun ( tänkte att om han orkar suga så märker jag om han kan andas ) och han tog den och andades ! Blandade då snabbt ihop en vällingflaska och skulle kollla om han orkade ta den och svälja ner. Och JAAAAA det kunde han oxå,tog hela flaskan rakt upp och ner....

Halleluja ! Gode Gud tack... jag grät,darrade,skakade,vyschade... jag var livrädd... Visste att det va lugnt nu. men ringde rådgivningen och berättade allt. Och eftersom vi inte visste exakt vad han fått i sig så skulle vi direkt till akuten. På med kläder,utan strumpor och iväg. Där lyssnade en doktor på honom och det lät bra. Puh ! Men han va tvungen på röntgen. Och även där visade det fina bilder. Men... han ska tillbaka om 10 dagar och ta nya bilder och även till läkare om 7 dagar.

Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Aldrig varit så ensam som då. Jag var den enda vuxna som va tvungen fixa detta. Själv. Paniken som bara svepte med sig allt runt om kring. Blev tyst. Kallt. Saker och ting rullade sakta i huvudet under hela tiden. Tror jag inte ringde 112 för att jag visste att det skulle gå snabbare att åka dit själv. I egen bil. Fast det klart hade han fortfarande inte andats då hade jag varit tvungen ge mun mot mun. Men nu slapp jag det,det gick bra. Fick veta på akuten och rådgivningen att jag gjort precis rätt. Allt jag gjort va så man skulle göra med en liten som Oliwer.

Hoppas ni alla där ute som har barn eller någon gång får slipper en sån här händelse. Wilma satta aldrig något i halsen så detta va liksom första gången jag varit med om sånt. Har ju gått HLR och det kände jag hjälpte mig. I tänket. Visste vad jag eventuellt skulle vara tvungen att göra om det inte hoppade igång själv. Men inte var jag beredd på något sånt naturligtvis,paniken att se ens barn inte få luft. Och hans panik. Ja usch... men som sagt va det gick bra och han mår bara bra nu..